Det jag nu ska berätta är något stort och det krävs nog en liten tillbaka blick på si så där en 43 år så ni förstår vad jag menar.

När jag var 13 år så tog jag mitt första bloss på en zigg och det var startskottet på något som skulle fortsätta i c:a 30 år. Låter ju helt sjuk och det är det väl också.

Ska jag vara helt ärlig så skulle jag kunna minska dessa 30 år med c:a 1 år då jag har varit sjuk eller att något annat har hindrat mig från att röka. Vad det nu kan vara. Inte mycket kan jag säga.

Jag minns när jag vid 17 år ålder opererade bort mina tonciller och skulle efter c:a 2 veckor ta mitt första bloss efter operationen. Tror aldrig det har gjort så ont i halsen som den gången men trägen vinner. Efter ett par zigg så var man igång igen.

Hur många zigg och SEK dessa 30 år betyder behöver vi ju inte spekulera om. Tror inte jag vill veta.

Mina första zigg var av märkena

Sen blev det under ett antal år

men för det mesta var det nedan som gällde

Hur många olika märken det har blivit under alla år vågar jag inte heller tänka på. Får ju heller inte glömma alla pipor och cigariller som har förbrukats.

Ett märke som jag kommer ihåg speciellt mycket var de ziggisar som mina systar rökte. Tyckte den asken var riktigt cool .

Philip Morris Multifilter hette dom.

Jag vet också att Glenn var ett märke som syrrorna gillade

Min Pappa rökte Kent men dom smakade inte så mycket men om man nöp av filtret så var dom helt ok. Pappa förvarade sina zigg i en blå/turkos poslinsburk med lock.

Han hade rätt dålig koll på hur många zigg som fanns i burken. Trodde jag i varje fall. Så var det nog inte men han sa aldrig något om att det minskade så snabbt i hans burk.

Efter 30 års rökande så fick det vara nog och jag gick över till snusets underbara värld.

Tänkte att det kan jag ju hålla på med ett tag innan jag slutar med det också. Det kan inte vara så svårt att sluta med det. Det tog 12 år att sluta med det riktiga snuset innan jag insåg att att det var ju inte värt att betala 30kr för en dosa som tog slut på 1 dag.

Nu var det inte under hela denna period som snuset kostade så mycket utan mitt förstånd vaknade till liv det sista året.

Kan redan nu tala om att förståndet försvann rätt snabbt

Det här har varit min favorit under många år. Så jävla gott har det varit.

En annan favorit när jag körde med baksnus var Röda Lacket

eller varför inte Ettan

Första dagen på semestern för c:a 3 år sedan så bestämde jag mig för att sluta med snuset. Det funkade skitbra i c:a 2 veckor men sen sa Eva åt mig.

"Antingen så åker du härifrån landet och börjar jobba igen eller så börjar du snusa igen och tar upp avvänjningen igen efter semestern".

Så jag körde igång med snuset och alla fick en behaglig och lugn semester och jag blev glad igen.

Efter semestern var det dax.

Behövde dock något att lägga under läppen för att övergången skulle bli så lugn som möjligt.

Nikotinfritt snus (Onico) måste ju vara kanon. Kostade i och för sig 34 kr dosan men under en övergångsperiod på ett par månader är väl det ok.

34 kr är ju mycket pengar för något som bara innehåller hö+havre, men men  

C:a 2 år med Onico, en brakförkylning och 20 000 kr mindre på kontot (för hö + havre) så är det nu slut även med detta.

Jag känner att jag nu har gjort mitt för Swedish Match.

Jag kan ju berätta för er att jag har skrivit ett antal brev till Swedish Match då tillgången på Onico var superdålig.

Det var efter nyår för 1 år sedan som allt nikotinfritt snus bara tog slut överallt och jag var helt desperat. Swedish Match skyllde på att råvaran var slut. Hur fan kan havre ta slut skrev jag plus några fler väl valda ord.

Jag ringde till och med till dom.

Hade jag haft något innanför pannbenet så kunde jag ju slutat då eller tagit lite havregryn och stoppat under läppen. Kunde ha fått 2 kg havregryn för 34 kr.

Jag satt i timmar i telefon och ringde runt till olika affärer för att få tag på lite Onico. Som tur va så fanns det en hel del Onico I Gävle och det var ju bra eftersom jag var där rätt mycket då.

Priset: 34kr för en dosa surrogat. Dom tjänar bra med pengar på oss som inte vet bättre.

Så var sak har sin tid och vid 57 års ålder så har jag insett att det inte är värt att betala 34kr för något som bara ger skavsår under läppen.   

Min dosa har ju varit som en liten vän kan man ju säga. Har den inte funnits där så har jag känt mig helt utelämnad, desperat och ensam.

Till sist måste jag ändå erkänna att det är med lite vemod som jag lägger dosan på hyllan. Det har ju varit en del av mig och det har varit en ritual och ett nöje att stoppa in en prilla när jag:

- tar en wirre

- tagit en öl

- ätit klart

- sätter mig i bilen

- fikat

- motionerat

- kort och gott när känner för det

men nu är det slut.

Vem fan vill vara beroende.