Vi bestämde i veckan att det var hög tid att åka ut till landet föra att se hur det mådde. Det har ju varit rätt så kallt den senaste tiden så vi var ju lite nyfikna om allt stod rätt till.

Jag kände mig lite nyförkyld men det skulle väl inte var någon fara med det.

Vi kom ut hyfsat tidigt och vid första anblicken såg allt lugnt ut. Tills jag satte på vattnet. Eva skrek att jag skulle stänga av fort som bara den för det sprutade i duschen. Det visade sig att 3 kopplingar hade skjutit sönder, att blandaren hade frusit sönder och det låg en stor iskoka i duschavloppet.

Det var nu jag insåg att värmepumpen troligtvis hade slutat att fungera när tempen gick under -20 och hur länge den har varit ur funktionen har jag ingen aning om.

Till råka på allt så började förkylningen bli värre.

Det var dock bara att köra i gång och fixa det som kunde fixas och jag kan ju inte påstå att det var någon större katastrof. Det var ju bara att stänga ballofixen vid duschen så kändes allt som vanligt förutom att vi fick tvätta oss och borsta tänderna i köket.

Ju längre helgen gick så blev förkylningen värre och på lördag em var jag däckad med feber och en riktigt otäck hosta. Eva mådde bra och tog en lång skön promenad i ett helt bedårande landskap och efter c:a 2 timmar kom hon in i den sköna stugvärmen. Själv låg jag under ett varmt duntäcke och hade lite feberfrossa.

Låg mest och tittade på TV och det är ju då jag inser att det är otroligt svårt att ta till sig det som har hänt på Haiti. Vilken fruktansvärd katastrof för landet. De bilder vi får se är ju bara en 1000 del av hur det verkligen är. Det gör en också bedrövad när man hör att plan efter plan landar med förnödenheter men inte så mycket som 1 liter vatten har kommit fram till rätt person.

I och för sig så skulle det ju räcka att hålla sig inom Sveriges gränser för att inse hur bra man har det. Jag undrar hur alla hemlösa personer har klarat sig i den vinterkyla vi har haft den senaste tiden.

Det är ju så med oss flesta människor att vi lever i vår lilla bubbla och det är ju självklart att det inte går att gräva ner sig helt och hållet i allt som är utanför bubblan för då skulle inte jag kunna leva i varje fall.

Ibland är det dock bra att stanna upp lite och tänka efter och inse att vi (i varje fall jag) har det fantastiskt bra och borde inte klaga på någonting alls.

Här kommer bilder från Eva's härliga promenad.

Kom på att jag har glömt att redovisa resultatet: